Dag Detter: Sverige kan lära av Storbritanniens vattenproblem

Omfattande investeringar för svensk vattenförsörjningen är bara ett första varningstecken om de infrastrukturinvesteringar som Sverige behöver.

Thames Water, en av de största regional vattenbolagen i England, står inför en konkurs då man försökt hinna i kapp ett historiskt underskott i infrastrukturinvesteringar och hur dessa skall betalas. Krisen uppdagades för trettio år sedan då insikten infann sig att den offentliga sektorn underlåtit att investera under närmare ett sekel. 

Denna finansiella utmaning löste man, tillfälligt, genom att sälja vattenverken. Staten ansåg sig inte kunna klara av finansieringen av detta infrastrukturunderskott. Det saknades politisk vilja att öka statsskulden och statens lånekostnader i en situation med redan ansträngda statsfinanser.

Utförsäljning är inte en ovanlig utväg i sådana situationer. Problemet är att de oftast fattas på felaktiga grunder om vi bara ser på finansieringen och hur denna redovisas inom den offentliga sektorn. Offentlig sektorn världen över, med undantag i Nya Zealand, använder sig nämligen av en föråldrad redovisningsmetod.

Den offentliga sektorn använder inte den moderna redovisningsmetodik som den påtvingar det privata näringslivet. Ett system som funnits sedan medeltiden och som varit en förutsättning för tillkomsten av balansräkningar, kapitalmarknader och aktiebolag. Ja, hela det välstånd som byggts upp under flera århundraden och som vi alla åtnjuter idag.

Offentlig redovisning fokuserar i stället på kontanter och då främst på under- eller överskott i budgeten och hur stor den statliga upplåningen är. Staten ignorerar resten av balansräkningen och då inte minst marknadsvärdet av sina fysiska tillgångar. Mått som ”nettoskuld” eller ”skuld/BNP” används som huvudsakligt mål i finansförvaltningen. Detta resulterar, som i fallet med de brittiska vattenverken, i kortsiktiga beslut.

I näringslivet och för privatpersoner är det i stället nettoförmögenheten (värdet av tillgångar minus skulder) som står i centrum för de flesta beslut såsom renoveringar, utveckling eller försäljning av en tillgång. Att ta ett lån för en uppgradering eller underhåll av en tillgång blir helt konsekvensneutralt för ett mått som nettoförmögenheten, då ökningen på skuldsidan motsvaras av en ökning av värdet på tillgångssidan.

För att politiker och tjänstemän skall kunna ta långsiktiga och värdeskapande investeringsbeslut borde det därför vara naturligt att även offentliga tillgångar synliggörs till marknadsvärde i balansräkningen. Framför allt att balansräkningen blir ett verktyg i den offentliga sektorn och att nettoförmögenheten, snarare än bara skuldsättning, blir vägledande för investeringsbeslut. Först då blir det synligt för en var att låna till lönsamma investeringar, snarare än konsumtion är vad all ekonomisk tillväxt bygger på.

Att sälja tillgångar minskar visserligen den offentliga sektorns skuld i förhållande till BNP, men om tillgångarna inte säljs för mer än sina bokföringsvärden minskar den offentliga nettoförmögenheten.

Även Sverige har en stor underhållsskuld på sin befintliga infrastruktur och ett behov av att investera i vattenledningar, vägar, järnvägar, hamnar och flygplatser. Detta för att stärka svensk konkurrenskraft och klara klimatomställningen.

Bara vattenbranschen har ett grundläggande investeringsbehov som uppgår till 500 miljarder kronor. Därutöver kommer investeringar för att säkerställa kvaliteten på vatten och avlopp till följd av omfattande förändringar i demografi och klimat.

Tidigare politiska styren har misslyckats med dessa investeringar, delvis på grund av bristande redovisning och ansvar för systemen, men även på grund av brister hos staten som reglerare.

Det är viktigt att notera att ägarförändringarna av infrastruktursystem inte orsakar problemen med investeringar. Ägarförändringar däremot synliggör historiska misstag och investeringsunderskott. Stark reglering är nyckeln, oavsett om tillgångarna ägs offentligt eller privat. En regleringsmyndighet för vattenbranschen behöver ha befogenheter att säkerställa att vattenkvaliteten upprätthålls med kontinuerliga investeringar och underhåll. En stark reglerare bör även kunna sätta gränser för bolagens skuldsättning, så att den oavsett ägande, tekniska eller finansiella strukturer gagnar alla intressenter, inte bara ägaren.

Det kan dock diskuteras om en statlig regleringsmyndighet har större inflytande på en verksamhet som ägs privat eller av en kollega i Regeringskansliet.

Kunden kommer hur vi än vänder på saken att få betala för tidigare misstag och ökade kostnader för att möta strängare miljökrav och anpassa sig till klimatförändringar, genom högre räkningar, högre skatter eller både och. Stark reglering och ökade användaravgifter kan vara svåra beslut för politiker, men är nödvändiga för att säkerställa att vi har tillräckliga investeringar och hållbar vattenförsörjningen.

Debatten om ägandet av infrastruktur och naturliga monopol sköts bäst i offentlig eller privat regi är ett sidospår, förutsatt att de båda använder sig av samma redskap i form professionell styrning och redovisning. Tidigare ägarförändringar i Storbritannien och övriga utvecklade ekonomier har visat att ägande inte är den avgörande frågan. Vad som behövs, inte minst för naturliga monopol, är stark reglering oavsett ägandeform. Stark reglering kan garantera att viktiga system som vatten, elektricitet och transport tillhandahålls på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Det är bara genom att ha en sträng övervakning av dessa branscher som vi kan förhindra att de missbrukas för att tjäna politiska eller finansiella intressen.

Vattenbranschen är inte unik i sina utmaningar. Demografiska och klimatrelaterade förändringar förutsätter omfattande investeringar över hela världen för att säkerställa hållbar infrastruktur. Det som krävs är en professionell hantering oavsett ägande, genom god redovisning och en stark regleringsmyndighet som kan övervaka och säkerställa att viktiga resurser skyddas så att våra behov tillgodoses på ett hållbart sätt.

Dag Detter är internationell finansiell rådgivare åt regeringar och internationella organisationer som Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken, Asian Development Bank. Han är författare till ett flertal böcker såsom ’Public Wealth of Nations, utnämnd till book of the year av Financial Times och The Economist, samt ’Konsten att tappa bort 4000 miljarder – så sköts våra offentliga tillgångar’.