Kommuner och regioner, ja hela den svenska statsapparaten står inför oöverträffade finansiella utmaningar till följd den senaste tidens klimat- och demografiska förändringar, samt den förändrade världsordning som sker runt omkring oss i en allt snabbare takt.

Tyvärr är mycket av den finansiella information som den offentliga sektorn behöver för att kunna fatta bra beslut om hur dessa utmaningar ska mötas inte tillgänglig, felaktig eller rent av ignorerad. I praktiken rör sig därför våra beslutfattare i blindo på grund av bristen på finansiell information.

Regeringen behöver skapa en balansräkning som korrekt återspeglar tillgångar och skulder samt förstå sina framtida förpliktelser och inkomstmöjligheter. Offentlig nettoförmögenhet (tillgångar minus skulder) – snarare än missvisande begrepp som budgetöverskott eller skulder över BNP – bör vara måttet på finansiell styrka och framgång. Endast om nettoförmögenheten placeras i centrum för regeringens ekonomiska beslutsfattande kan de aktuella utmaningarna för offentliga finanser effektivt hanteras på ett sätt som är rättvist gentemot kommande generationer.

De offentliga finanserna runt om i världen utsätts redan för ett stort tryck. Om vi inte agerar snart kommer det i förlängningen innebära enorma, kanske omöjliga, påfrestningar på det ekonomiska systemet och på demokratiska politiska institutioner. Men det positiva är att det finns konkreta åtgärder som kan vidtas för att hantera dessa problem och skapa offentliga finanser som är mer motståndskraftiga och rättvisare gentemot kommande generationer.

Balansräkningen – en tidsbestämd bedömning av tillgångar och skulder – har varit kärnan i mänskligt beslutsfattande sedan vi utvecklade lagar för att definiera vad vi äger och vad vi är skyldiga. Vi ser detta genom världshistorien och i alla länder såsom i grekiska legender, sumeriska lertavlor, Jesu liknelser, William Erövrarens upprättande av register av sina erövrade egendomar i England och i Jane Austens och August Strindbergs romaner.

För individer är de viktigaste ekonomiska besluten relaterade till hur vi hanterar våra personliga balansräkningar. Till exempel att köpa en bostad, spara till pensionen eller att bistå med resurser till barn eller barnbarn. Information om personliga balansräkningar blir i sin tur grund för interaktioner med banker, skattemyndigheter, socialtjänst och skilsmässoadvokater – alla med betydande inflytande över våra liv. För företag i en marknadsekonomi blir balansräkningen ännu mer central. Utan en konstant uppdaterad och korrekt förståelse av tillgångar och skulder kan ett företag inte få tillgång till det kapital som behövs för att utveckla nya verksamheter. Dessutom kommer företagets intressenter – ägare, anställda, kunder, leverantörer, fordringsägare och samhället – inte ha den information de behöver för att säkert interagera med företaget. Sådana frågor är så viktiga att korrekta och aktuella finansiella rapporter är ett universellt krav enligt företagslagstiftningen och regleras i hög grad av staten.

Storlek och omfattning av den offentliga sektorn inom OECD – överstiger även de största företagen. I avancerade ekonomier står regeringarna vanligtvis för 40–60 procent av BNP och är därmed ofta den största arbetsgivaren och den största ägaren av landets kapitalresurser. Hur en stat finansierar sina aktiviteter – genom nuvarande intäkter, lån eller penningtillverkning – avgör om kostnaderna bärs av dagens eller framtida generationer, och på vilket sätt. Hur använder vi våra skattepengar visar sig i utvecklingen av nettoförmögenheten, precis som i den privata sektorn. Lönsamma investeringar ökar vår gemensamma förmögenhet och lämnar en mer robust balansräkning till kommande generationer. Dessutom påverkar regeringarna i hög grad individernas balansräkningar; privata pensionsrättigheter är ofta beroende av statsskulden, och offentliga sektorns pensioner är direkta regeringsåtaganden.

Trots vikten av statens finanser för medborgarnas liv producerar många regeringar inte fullständiga finansiella rapporter. De undantar i praktiken sig själva från de rapporteringskrav som de ställer på mycket mindre betydelsefulla privata eller offentliga organisationer. De regeringar som faktiskt publicerar årsredovisningar med en balansräkning, såsom Storbritannien gör det alldeles för sent för att vara praktiskt användbara eller utan viktig information om värdet på de tillgångar som regeringarna använder. Dessutom är det väldigt få länder som Nya Zealand, som placerar balansräkningen i centrum för regeringens ekonomiska beslutsfattande.
Här ligger Sverige på efterkälken jämfört med flera utvecklade länder. Svenska staten och hela den offentliga sektorns redovisningspraxis är förvånansvärt eftersatt. De största ekonomiska aktörerna i vårt samhälle är de är de som är minst genomlysta och förstådda av både sin omvärld och de som är satta styra över denna stora förmögenhet.

Ansvarstagande ledare, oavsett politisk övertygelse, behöver förstå frågorna och de verktyg som kan möjliggöra beslutsfattande inom dessa begränsningar. Åtgärder som behöver genomföras är bland annat att staten inför Integrerad periodiserad månadsvis redovisning som i Nya Zealand, på samtliga nivåer i den offentliga sektorn. Samt att nettoförmögenheten införs som riktmärke i finansförvaltningen.

På kommunal och regional nivå bör även årlig marknadsvärdering (’fair market value’) av tillgångar införas och då inte minst fastigheter, i kommunala redovisningslagen, såsom för privata aktörer på fastighetsmarknaden. Samt att det införs krav på oberoende revison av kommuners och regioners tillgångsförvaltning.

Detta skulle göra Sverige till ett rikare och mer produktivt land, bättre rustad för de utmaningar som kommande generationer står inför.