Röster höjs nu från olika politiska läger om att staten genom en lagändring bör köpa tillbaka de fastigheter som eventuellt blir till salu från det krisdrabbade börsnoterade bolaget SBB SBB B +3,81%Dagens utveckling. Förutom det olämpliga att staten skulle skapa ett prejudikat som går emot grundläggande principer för börsens funktion i en marknadsekonomi, så riskerar dessa känsloyttringar att upprepa det ursprungliga problemet med en vårdslös hantering av våra tillgångar.
Den grundläggande frågan med exemplet SBB börjar med varför kommuner och regioner säljer sina tillgångar, då framför allt fastigheter, till underpriser. Inte sällan till personer med nära anknytning till politiska partier. Detta är ett välkänt fenomen som inte är unikt för Sverige och har gett upphov till devisen att ”det lättaste sättet att bli rik är att köpa fastigheter från staten”.
Som landets största fastighetsägare, med en portfölj som är värd uppskattningsvis 6 000 miljarder, motsvarande halva fastighetsmarknaden, har den offentliga sektorn ett stort ansvar att ha en professionell redovisning och förvaltning av dessa tillgångar.
Utan en korrekt redovisning av de tillgångar i portföljen som antingen är kommersiella eller har bäring på kommersiella transaktioner är det inte möjligt att vare sig sätta upp finansiella mål, hantera kommersiella risker, mäta resultat eller genomföra någon form av ekonomisk planering av till exempel underhåll av tillgångar. Det blir heller inte möjligt att hålla någon ansvarig för skötseln om drygt en tredjedel av denna förmögenhet inte syns i redovisningen.
Med bristande redovisning och förvaltning kommer bostadsbrist, avbrott i tågtrafiken eller föroreningar i dricksvatten. I ett sådant finansiellt vakuum blir det även omöjligt att avgöra om en tillgång är lämplig att sälja och i så fall till vilket pris, eller om det är klokast att behålla den i offentlig ägo. Utan en professionell redovisning och förvaltning förlorar en offentlig sektor trovärdighet som ägare till en sådan enorm förmögenhet. Problematiskt är också att det lätt ger felaktiga incitament, då tillgångar kan säljas enbart för att täcka ett underskott i budgeten, eller för att minska skuldbördan.
Ur ett rent finansiellt perspektiv borde det inte finnas någon anledning för en kommun eller region att sälja fastigheter de använder i sin drift till ett privat bolag som SBB då det offentliga alltid har lägre upplåningskostnader. Men denna argumentation bygger dock på ett antagande om det offentliga har en god förmåga att ägna sig åt värdeskapande ägarstyrning. Givetvis skall ägandet ifrågasättas för fastigheter som inte längre behövs eller som kan nyttjas på ett bättre sätt och därmed betinga ett högre värde. Men kortsiktiga likviditetsproblem får aldrig bli en anledning för den offentliga sektorn att sälja i panik till underpriser.
Ett enkelt sätt att ändra på de finansiella incitamenten inom offentlig sektor är att först och främst införa måttet offentlig nettoförmögenhet, tillgångar minus skulder, på samma sätt som i det privata näringslivet. Detta är inte bara mer lättbegripligt utan även framåtblickande. Det ger en tydlig bild av i vilket skick den offentliga ekonomin lämnas till nästa generation. Som finanspolitiskt mål är det mer robust över tid och ger samtidigt regeringar och kommuner skäl att bättre förvalta förmögenheten.
I första hand bör därför ett mål för den statliga nettoförmögenheten komplettera det nuvarande överskottsmålet och skuldankaret. Även regionala och kommunala nettoförmögenheter bör omfattas av målet, samt att fastigheter tas upp i bokföringen till marknadsvärde och inte som nu till historiska värden och därmed gör att större delen inte ens finns med i bokföringen.
För offentliga tillgångar finns det goda skäl att betrakta förmögenhet eller tillgångar som något som är alltför sårbart och betydelsefullt för att ge dagspolitiken fritt spelrum, varför en oberoende professionell förvaltning såsom Vaskronan för att bättre förvalta dessa tillgångar bör införas. Förutom att tillhandahålla fastigheter för olika syften har Vaskronan sedan bildandet lyckats förvalta sitt kapital med en avkastning som inte skiljer sig från privata ägare och nu bidrar till att säkra våra pensioner.
Över alltihop hovrar en central fråga om demokratins funktionssätt. Det offentligas förmögenhet har normalt samlats ihop under lång tid. Tillgångarna skall tjäna under många år framöver, ja rentav till gagn för ännu ofödda generationer. Därför ter det sig riskabelt att politiska majoriteter som bara styr under några få år får fritt spelrum att besluta, och göra misstag, med stora konsekvenser för förmögenhetens utveckling under decennier framåt. Därför krävs att offentlig sektor har samma professionella redovisningssystem och förvaltning som sköter privata förmögenheter.
Vår gemensamma förmögenhet skall förvaltas till allas bästa.
Dag Detter, investeringsrådgivare
