Dag Detter: Så kan kommunerna bryta sitt bidragsberoende

Förra året anmäldes över nittontusen bidragsbrott i Sverige, dvs när någon av uppsåt eller grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter eller underlåter att anmäla ändrade förhållanden, och därigenom orsakar fara för felaktig utbetalning av sådana ekonomiska förmåner inom välfärdssystemen.

Då skattebetalarna får betala mer i skatt för att kompensera för uteblivna skatteinkomster och felaktigt utbetalda bidrag, beskrivs dessa som ”brottsoffer” av Inspektionen för socialförsäkringen och Brottsförebyggande rådet.

Alla djur är jämlika, men vissa djur i den svenska faunan är synbart mer jämlika än andra. Sveriges kommuner och regioner är utan jämförelse de största och mest komplexa organisationer vi har i landet. De är omfattande konglomerat, med en bredd på sin verksamhet som saknar motstycke i det privata näringslivet. De är dessutom Sveriges största fastighetsägare, med en samlad portfölj som överstiger värdet på hela Stockholmsbörsen.

Även om den offentliga förmögenhetsförvaltningen har ett större värde, behöver den enligt lag inte använda sig av samma redovisningssystem som påbjuds privata företag. Denna offentliga förmögenhet saknar dessutom genomlysning, värdering, reglering, kontroll och den ständiga bevakning som den förmögenhet som förvaltas på den privata kapitalmarknaden står under. Sveriges största förmögenhetsförvaltare behöver inte heller ha utomstående och oberoende revisorer som granskar räkenskaperna, utan politikerna kan utse sig själva att granska hur de använt offentliga skattemedel.

Än värre är avsaknaden av professionell förvaltning. Ur ett finansiellt perspektiv är kommuner och regioner egentligen fastighetsbolag med vidhängande välfärdsverksamhet. Med professionella förvaltare och modern redovisning, som möjliggör ett bättre beslutsunderlag, skulle dessa fastighetsbolag i stället kunna generera en betydande inkomst till staten. Marknadsmässiga hyror och en målsättning att kontinuerligt utveckla varje enskild fastighet på bästa sätt skulle skapa en dynamik liknande den i privat sektor. Den offentliga sektorns lokalbehov skulle därmed nyttjas mer effektivt, och den stora andel som redan nu hyrs ut till den privata sektorn skulle bidra med både intäkter och potentiella expansionsmöjligheter. Endast en procent i avkastning på fastighetsportföljen skulle innebära en inkomst på omkring 60 miljarder kronor per år.

När en kommun eller region vill spendera mer än man har i intäkter ber man vanemässigt om ökade bidrag från regeringen. Regeringen har då valet att höja skatten eller låna till denna konsumtion. Att regeringen skulle begära att kommunerna granskar vilka utgifter som är rimliga och om de verkligen går till kärnverksamheter som vård, skola och omsorg, eller om de kommunala tillgångarna förvaltas professionellt, sker inte.

Det finns inga uppenbara skäl att från regeringens sida att misstänka att kommuner och regioner av uppsåt eller grov oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter eller underlåter att anmäla ändrade förhållanden. Tillgångarna går helt enkelt inte går att granska på samma sätt som i ett privat företag, då det saknas relevant redovisning – i praktiken finns ingen balansräkning. Kommuner och regioner har sällan eller aldrig kunskap om hur mycket tillgångar de äger och vad de avkastar, eller hur deras pensionsskulder påverkar budgeten. Lagen tillåter dessutom inte att fastigheter redovisas enligt marknadsvärde – något som är en självklarhet för privata ägare.

Lagen som är grund för denna förlegade redovisningspraxis försvaras återkommande med att offentliga sektorns fastigheter aldrig skall säljas. Men som verkligheten har visat – de senaste åren exempelvis med turerna i SBB – så stämmer detta inte. Lagen har aldrig varit förankrad i verkligheten, vilket avspeglas i det gamla talesättet att ”det enklaste sättet att bli rik är att köpa fastigheter från den offentliga sektorn”.

Men det är inte bara försäljningar av fastigheter som kan bli ofördelaktiga för skattebetalarna när korrekt redovisning saknas, utan även underhåll och investeringar. Precis som för en privatperson som äger en bostad, styrs många beslut om renoveringar eller investeringar av marknadsvärdet. Om marknadsvärdet på en bostad höjs ger detta möjlighet att äntligen renovera taket, eller bygga om i köket. Förändringen i värde bestämmer även om försäkringen och underhållet är tillräckligt. När förutsättningarna förändras så ändras aven behoven, varför en eventuell försäljning behöver utvärderas. Men utan information om marknadsvärdet är det inte möjligt att avväga alla dessa handlingsalternativ.

En rimlig avkastning i relation till marknadsvärdet är det enklaste måttet på att en fastighet sköts väl, oavsett om den är privat eller offentligt ägd. Det är dessutom avgörande för att visa privata alternativ inom vård, skola och omsorg att de konkurrerar på lika villkor, samtidigt som man undviker onödiga utbetalningar av bidrag och skattemedel. För att uppnå detta krävs ett målmedvetet reformarbete för att förändra kommuner och regioners hantering och redovisning av sina tillgångar. Alternativet är att skattemedel fortsätter plöjas ned i verksamheter utan ordentlig utvärdering. Inget privat företag med mål att frodas skulle kunna agera så.

Dag Detter är internationell finansiell rådgivare åt regeringar och internationella organisationer som Internationella Valutafonden (IMF), Världsbanken, Asian Development Bank. Han är författare till ett flertal böcker såsom ’Public Wealth of Nations, utnämnd till book of the year av Financial Times och The Economist, samt ’Konsten att tappa bort 4000 miljarder – så sköts våra offentliga tillgångar’.