Professionell förvaltning av offentliga tillgångar kan öka statens intäkter med drygt 200 miljarder varje år.
Ny bok ute den 9 november!
”En genomsnittlig tvåbarnsfamilj har lika stor förmögenhet i offentlig förvaltning som de äger i form av sin bostad”
Det svenska folket äger stora, delvis dolda, offentliga förmögenheter som staten, kommuner och regioner inte redovisar korrekt och än mindre förvaltar såsom det bäst gagnar landet.
Köp boken här:
Enorm ekonomisk potential dold i den offentliga balansräkningen
Varje svensk äger en del av den offentliga förmögenheten – varav mycket är dolda tillgångar
Beroende på vilken myndighet man lyssnar på, uppgår de offentliga förmögenheterna till minst en halv miljon kronor per svensk, men mer sannolikt till det tredubbla, en-och-en-halv miljon kronor per svensk. En genomsnittlig tvåbarnsfamilj har lika stor förmögenhet i offentlig förvaltning som de äger i form av sin bostad. Samtidigt har den genomsnittlige svenskens andel av de offentliga förmögenheterna förlorat i härad av en halv miljon kronor sett över en 25-årsperiod, enligt våra beräkningar. Om en privat pensionsfondförvaltare eller en vd för ett börsnoterat företag hade förvaltat andras pengar på samma sätt, hade det mycket väl kunnat bli åtal för trolöshet mot huvudman och bokföringsbrott.
För bolag med privata ägare, noterade på Stockholmsbörsen, kringgärdas ägarstyrning och förvaltning av en hel bransch av styrelser, bolagsledningar, revisorer, managementkonsulter, analytiker, investerare, samt reglerare som till exempel Finansinspektionen. Dagligen rapporteras om såväl analyser som avslöjanden.
Vad som inte syns, tas heller inte om hand utan riskerar att förslösas
Stora delar av den offentliga förmögenheten förvaltas däremot i det dolda, passivt, i det närmaste oprofessionellt, eller rent av inte alls. Inte sällan sker detta därför att värdefulla tillgångar helt enkelt inte finns redovisade eller ens registrerade som tillgångar. Enligt vår kalkyl har den offentliga sektorn i Sverige ett fastighetsbestånd värt ungefär 5 000 miljarder, varav endast någon tredjedel redovisas.
”offentliga sektorn i Sverige har ett fastighetsbestånd värt ungefär 5 000 miljarder, varav endast någon tredjedel redovisas”
Modern redovisning behövs i den offentliga sektorn
Demokratisk styrning och kontroll fungerar knappt när tillgångarnas rätta värden inte syns. Därmed missas många möjligheter att använda den gemensamma förmögenheten till gagn för samhällsutvecklingen. Att god förvaltning normalt kräver en hel del expertkunskap gör inte saken lättare. Dessvärre är det klena intresset för god hushållning inte avgränsad till förvaltning av offentliga förmögenheter. Riksrevisionen konstaterar i en färsk granskning av 2000-talets stora reformer att beslut för många miljarder kronor regelbundet lanseras med några textstycken i finansplanen utan rimligt underlag eller utvärdering i efterhand. God redovisning är en förutsättning men ändå inte en tillräcklig garanti för god hushållning.
Offentlig förmögenhet behöver samma professionalism som förvaltning av pensioner
I det statliga bolaget Vattenfall har exempelvis värden för minst 100 miljarder kronor gått till spillo till följd av dålig ägarstyrning, trots hyfsad redovisning. Tidvis förefaller ägaren, staten, ha varit ointresserad, vilket sannolikt banade vägen för köpet av Nuon till ett kraftigt överpris i ett läge där finanskrisen redan tagit fart.
Ibland har staten i stället ägnat sig åt politiskt motiverad detaljstyrning, exempelvis Vattenfalls påtvingade stängning av kärnkraftverken vid Ringhals.
”i Vattenfall har värden för minst 100 miljarder kronor gått till spillo till följd av dålig ägarstyrning”.
”Skillnaden mellan myndigheternas beräkningar på nästan 4 000 miljarder kronor”
4 000 miljarder kronor hit eller dit
Den offentliga sektorn i Sverige är i dag gravt oense med sig själv om hur stor förmögenhet man ansvarar för. Enligt en statlig myndighet, Ekonomistyrningsverket (ESV), uppgår den offentliga sektorns nettoförmögenhet (tillgångar minus skulder) till 2 600 miljarder kronor (motsvarande 0,5 gånger BNP). Enligt en annan statlig myndighet (SCB) uppgår nettoförmögenheten i stället till 6 500 miljarder kronor (1,3 gånger BNP) . Skillnaden mellan myndigheternas beräkningar på nästan 4 000 miljarder kronor beror inte på olikheter i definitioner utan på att tillgångar inom den offentliga sektorn redovisas och värderas på olika sätt.
Redan den lägre bokförda tillgångsmassan är enligt ESV enorm. Ett tankeexperiment: Om bättre förvaltning skulle öka avkastningen med en procentenhet, skulle det motsvara ett värde av 76 miljarder kronor per år, vilket är mer än dubbelt så mycket som kostnaden för hela polisväsendet. Om SCB har rätt skulle samma marginella förbättring i avkastning motsvara mer än tio gånger så mycket som allt ekonomiskt bistånd som betalas ut i Sverige.
Sveriges, utan jämförelse, största fastighetsägare
För att illustrera konsekvenserna lokalt har till denna bok gjorts en analys av värdet av samtliga offentligt ägda (statliga, regionala och kommunala) fastigheter som geografiskt ligger inom Stockholms kommun.
Resultaten är remarkabla. Det bokförda värdet är endast 29 procent av den bästa uppskattningen av det faktiska marknadsvärdet. Det är detta helt missvisande bokförda värde som ofta blir beslutsunderlaget för politiken, medan marknadsvärdet och potentialen med några få undantag, förblir dolt och därför alltför sällan föremål för värdeskapande utveckling.
Bokföringsmiss, eller vårdslöshet?
I denna bok visas att tappet på 4 000 miljarder kronor inte enbart är ett bokföringstekniskt glapp. De faktiska förlusterna av vårdslösa beslut om offentliga bolag, infrastruktur och fastigheter, vållar faktiska förluster i samma härad, sett över en period på 25 år. Där ingår 500 miljarder i förlorad avkastning på de statliga bolagen. I de kommunala och regionala bolagen kan förlusterna vara lika stora. Olönsamma infrastrukturinvesteringar, både under de senaste decennierna och de som planeras framöver, adderar många hundratals miljarder till förlusten.
Viktigt underhåll försummas
Ett berg av onödiga kostnader växer till sig därför att viktigt underhåll försummas, till exempel av tågbanor eller vattenförsörjningen. Misskötseln av infrastrukturen för el vållar i sig hundratals miljarder i onödiga samhällskostnader. Det enskilt största segmentet är offentligt ägda fastigheter. Trots fläckvis goda exempel, försakas många möjliga framtidssatsningar till följd av bristande värdeskapande ägarstyrning av fastigheterna. Det handlar inte enbart om att fastigheterna i sig skulle kunna utvecklas och användas bättre och därmed bli mer värdefulla, utan också att de mycket bättre skulle kunna bidra till att lösa bostadsbristen och andra utmaningar.
Politisk vilja är den viktigaste ingrediensen för att få fram dolda värden
Reformer är möjliga och lönsamma
I denna bok analyseras potentiella samhällsvinster av professionell värdeskapande ägarstyrning av de gemensamma förmögenheterna. Svenska och internationella exempel beskrivs. Inte minst föreslås en lång rad mindre och större reformer. Boken bygger på erfarenheter och forskning från andra länder, som tidigare publicerats, bland annat i författarnas bok ’The Public Wealth of Nations’ som blev utnämnt till ’best book of the year’ i både Financial Times och tidningen The Economist. Här konkretiseras dessa och utvidgas i en skepnad som ter sig relevant för Sverige.
Ett ekonomiskt försvar för klimatomställningen
Även infrastrukturen är relativt väl redovisad. Ändå har hundratals miljarder kronor slösats på politiskt motiverade infrastruktursatsningar som gått stick i stäv med kalkylerna.
I denna bok utvecklas förslag som skulle lyfta förvaltning av de offentliga förmögenheter till vad som kan beskrivas som ’best practice’ i världen. Införandet av dessa förslag skulle göra Sverige till ett rikare land, förbättra de tjänster som tillgångarna löpande levererar, och bättre rusta samhället för de kommande utmaningarna såsom klimatomställningen, demografin, bostadsbristen och stadsutvecklingen.
Runt millennieskiftet ökade värdet av de statliga bolagen
Andra länder har mycket goda erfarenheter av att ägarstyra statliga bolag genom holdingbolag eller liknande former. Sverige har tidvis kommit nära den sortens professionella värdeskapande ägarstyrning som vi efterlyser och detta med goda erfarenheter. Runt millennieskiftet ökade värdet av de statliga bolagen inklusive dess följdverkningar 1998–2004, (med försäljningar inräknade) lika mycket eller mer än OMX-indexet.
Efter denna episod, när ägarstyrningen åter blev passiv och spretig, har det däremot gått väsentligt sämre. Under perioden 2004–2020 har till exempel den statliga portföljen inte uppvisat någon värdeutveckling alls (försäljningar inräknade), medan OMX har fördubblats. Om den statliga portföljen hade haft samma utveckling som OMX, hade staten eller skattebetalarna varit 500 miljarder kronor rikare. Ingenstans redovisar staten någon motivering till den låga värdeökningen.
”500 miljarder i förlorad avkastning på de statliga bolagen”
En offentlig förmögenhet som gagnar hela landet och alla i samhället
Holdingbolag med professionell värdeskapande ägarstyrning
Därför är det inte förvånande att två statliga utredningar också föreslagit holdingbolagsformen för professionell värdeskapande ägarstyrning av de statliga bolagen. Ett sådant holdingbolag bör vara organiserat för att kunna arbeta oberoende, transparent och fokuserat. Med professionell värdeskapande ägarstyrning menas här en förvaltning av tillgångar på armslängds avstånd från politiken som samtidigt inte bara förvaltar passivt utan tar de initiativ som behövs för att utveckla och omstrukturera, och därmed skapa värde.
Även kommunala och regionägda bolag bör normalt ägarstyras professionellt med respektavstånd från dagspolitiken genom holdingbolag. Som det i dag ser ut befinner sig kommunala bolag i en gråzon med ett helt eget redovisningssystem och där kontrollfunktioner är satta ur spel, bland annat genom att politiker i fullmäktige också är styrelseledamöter i kommunala bolag och därmed utvärderar sig själva.
Kommuners ägarstyrning bör dessutom vara föremål för oberoende effektivitetsrevision, såsom Riksrevisionen gör för statliga tillgångar. Konkurrensverket bör också oftare granska om bristande redovisning av tillgångars marknadsvärde leder till underprissättning gentemot konkurrenter.
”värdet av samtliga offentligt ägda fastigheter som geografiskt ligger inom Stockholms stadsgränser uppgår till SEK 900miljarder, varav endast en tredjedel är redovisad”
Dolda fastigheter – dold ekonomisk potential
Offentliga fastigheter kan ofta vidareutvecklas och bidra med stora samhällsvärden som i dag förblir outnyttjade. Ett gott, men mer ovanligt exempel på det är Jernhusen, som utvecklar tågstationer. Även kommuners allmännyttiga bostadsbolag kan spela en mycket mer konstruktiv roll för en mer rättvis bostadspolitik som dessutom främjar tillväxten. Vi visar exempel från bland annat München och Singapore där det kommunala bostads- och utvecklingsbolaget lyckats mota segregering, bostadsbrist och brottslighet.
Många av dessa goda exempel har det gemensamt att en professionell värdeskapande ägarstyrning sköts med respektavstånd från dagspolitiken. En förutsättning för bättre förvaltning är att värden, både marknadsvärden och andra samhällsvärden, redovisas ordentligt.
Många fastigheter som ägs av kommuner och regioner är till stor del skattebefriade då de klassas som ’samhällsfastigheter’. De behöver därför inte uppge lokalyta och annat till lantmäteriet eller tas upp tillmarknadsvärde i kommunal redovisning. I vissa fall finns de inte över huvud taget med i redovisningen. Detta även när de konkurrerar med privatägda fastigheter.
För en mer jämbördig konkurrenssituation och bättre förvaltning av allmänna medel, föreslår vi att alla offentliga fastigheter bör registreras med fullständiga uppgifter hos Lantmäteriet och Skatteverket precis som alla andra fastigheter. De bör dessutom åläggas skatt som övriga fastigheter och redovisas med rättvisande värdering enligt samma redovisningssystem som privata fastighetsägare på börsen, och förvaltas professionellt.