Ekonomi Krönika
Den politiska misskötseln av LKAB måste upphöra
LKAB har beskrivits som en statlig bank med vidhängande gruva. Nu ska det politiskt styrda bolagets gigantiska kassa användas för att finansiera en riskfylld, men från politiskt håll hyllad satsning på grönt stål. Detta visar tydligt på bristerna i styrningen av de statliga bolagen, konstaterar Dag Detter.
Den offentliga sektorn har samlat på sig en stor förmögenhet i offentliga verksamheter och statliga bolag. Men politiker vill inte gärna visa upp en ordentlig balansräkning såsom sker i näringslivet. Med en korrekt redovisning av vår gemensamma nettoförmögenhet skulle krav komma på mer och bättre samhällsservice eller lägre skatter. Då är det bättre att framstå som om att all offentlig service erbjuds medborgarna efter att politikerna utkämpat en hjältemodig kamp mot mystiska underskott.
Ett exempel på ett sådant gömställe av skattepengar är det statliga bolaget LKAB – som ibland beskrivits som en ”bank med vidhängande gruva” och som sällan lämnat någon marknadsmässig utdelning. Bolaget sitter därför i dag på 76 miljarder kronor i eget kapital.
LKAB:s styrelse domineras av politiker som Göran Persson och Anders Borg, utan kompetens att maximera värdet på tillgångarna för samhällets och skattebetalarnas bästa. Målsättningen blir följaktligen i stället att agera ”bank” för politiskt motiverade investeringar, såsom den omdebatterade utvecklingen av grönt stål – det största projektet i bolagets historia. Kanske även det största industriprojektet i Sveriges historia. Projekt syftar till att lägga hundratals miljarder kronor på Hybrit, ett bolag samägt av LKAB, Vattenfall och SSAB. LKAB är även SSAB:s största ägare.
Dessa satsningar kommer dessutom att kräva en utökad elproduktion i Sverige, motsvarande flera nya moderna stora kärnkraftsreaktorer, vilka inte ens finns på planeringsstadiet. Om projekten genomförs kommer elpriserna därför oundvikligt att stiga; vilket inte bara kommer att drabba hushållen utan även leda till försämrad konkurrenskraft för svenska företag.
Politiska ägare har alltid svårt att få ut relevant utdelning från offentligt ägda bolag, då de saknar både den kunskap och erfarenhet som krävs för att hantera den sedvanliga dragkampen mellan bolagsledning och ägare om hur stor utdelningen skall vara. Ägarens naturliga målsättning är att minimera det egna kapitalet i varje bolag för att kunna fördela det på olika investeringar för ökad riskspridning. En bolagsledning vill tvärtemot gärna öka sin handlingsfrihet med ägarens pengar.
LKAB:s styrelse domineras av politiker utan kompetens att maximera värdet på tillgångarna.
Politiska ägare av kommersiella verksamheter har större intresse av att skapa väljarstöd än välskötta bolagen. När politiker sitter på båda stolarna – både som ägare och i styrelsen – blir skattebetalarnas pengar endast ett medel i deras politiska ambitioner. Politiska ägare har inte en naturlig drivkraft att sköta kommersiella bolag på bästa sätt och därmed maximera värdet. En politiskt styrd bolagsledning kan undvika att ge avkastning och utdelning till ägaren genom att investera pengarna långt utanför kärnverksamheten och bolagets kompetensområde. Allt medan politikerna stolt visar upp bolagets fokus på etik, miljö, jämställdhet och mångfald.
SJ är typexemplet på ett sådant konglomerat, där investeringar i kärnverksamheten – tågrörelsen – blev konstant eftersatt under flera decennier. När pengarna till denna politiska lekstuga tog slut, delades bolagets verksamheter upp och renodlades i passagerartrafik (SJ), godstrafik (Green Cargo), fastigheter (Jernhusen). Därmed synliggjordes en stor operativ ineffektivitet i samtliga verksamheter och ett stort investeringsunderskott i tågverksamheten. Den politiska styrningen försummade nödvändiga underhåll och investeringar, samtidigt som värdefullt kapital slösades bort på allt annat än tåg.
Misskötsel av offentliga verksamheter är oundviklig när kommersiella verksamheter drivs i politiskt syfte. Under den omfattande omstruktureringen av den statliga portföljen åren 1998–2001 genomfördes renodlingar av inte bara SJ utan samtliga statliga bolag, såsom Telia, Posten, SAS, AssiDomän, Celsius och Vattenfall. Bolag som liksom SJ hade styrts på politiska grunder och slukat enorma ekonomiska resurser. Professionella personer rekryterades till mer än 85 procent av alla styrelseplatser och 75 procent av ledningspositioner som verkställande direktörer och finanschefer – positioner som tidigare varit politiskt tillsatta.
Resultatet av detta treåriga städprojekt blev inte bara effektivare bolag, ökad produktivitet och ekonomisk tillväxt i landet, utan även en utdelning till staten på 55 miljarder från samtliga bolag – med LKAB som undantag. Kostnadsbesparingar på 28 miljarder genomfördes, samt avyttringar om drygt 140 miljarder. Sammantaget skedde en värdestegring av hela portföljen som översteg utvecklingen på Stockholmsbörsen under samma tid.
Efter detta treåriga projekt har värdeökningen kommit av sig och den politiska inblandningen är tillbaka. Om en motsvarande förmögenhet som den som plöjts ner i den statliga bolagsportföljen sedan 2004 i stället varit investerad i en aktieportfölj som följt börsindex, hade vi alla varit ungefär 500 miljarder kronor rikare i dag.
Sverige står inför stora ekonomiska utmaningar som kräver en betydligt bättre hantering av våra gemensamma resurser. Vi har inte råd med politiker som leker bank med statliga pengar. Vi har heller inte råd med bolag som missköter sin kärnverksamhet. Om bolag som Vattenfall och LKAB skall vara ägda av staten skall de vara minst lika välskötta som de privata konkurrenterna. Det kräver som första steg att den offentliga sektorn har åtminstone lika god redovisning som den privata och en professionell förvaltning av både tillgångar och skulder – helt skild från politisk inblandning.